Det finns en tid för allt. Tid att älska, tid att dö. Tid att leva. Tid att börja projekt, tid att avsluta projekt.

Egentligen är tid något vi människor uppfunnit. Tid existerar egentligen inte. Det är något vi skapat för att göra världen mer begriplig, lättare att leva i.

Vad bryr sig ett träd om tid? Inte räknar fågeln sekunderna på sin sång, masken tar god tid på sig att finna nya vägar i jorden under oss, himmeln lyser blå, tidlöst blå.

Tid. Detta egenskapade verktyg för vårt välmående har skapat allt annat än välmående för oss. Vi har trasslat in oss så i själva tidsbegreppet att vi fallit på eget grepp. Numera är tiden en lömsk vän, en opålitlig följeslagare. Vi stressar hit och dit, ständigt förföljda av klockan och Tiden.

Och ändå. Ska vi alla en dag dö.
Vad vill du då minnas? Att du lämnar ett välstädat skrivbord bakom dig eller att du älskat?

Hur vill du dö? Med kärlek i hjärtat eller med andan i halsen?

Vi ska alla dö. Det är tryggt att veta. Tryggt när man liksom jag vet att då väntar andra, mer färgstarka världar på oss. För dör, det gör vi egentligen inte. Vi lever vidare. Precis som det begrepp vi kallar “Tid”. För tid finns inte. Vad som däremot finns är cykler. Årstidernas cykler; vinter, vår, sommar, höst. Kärlekens tid, förälskelse, kärlek, mogen kärlek och förhoppningsvis kravlös kärlek.

Det är till den kravlösa kärleken vi alla strävar. Tror jag. Det är det som är målet. Att älska varandra precis som vi är. Att älska oss själva, precis som vi är. Att älska Livet precis som det är. Att älska våra grannar, vårt arbete, våra arbetskolleger, våren, hösten och novembermörkret. Precis som det är. För det är i Accepterandet som vi vinner. Det är i Accepterandet som kärleken vinner kraft och skapar mirakel. Det mirakel som ligger utanför och inuti det vi benämner tid. Och det är Miraklet som gör att själva Tiden upphör, när vi på djupet älskar. Då faller pusselbitar på plats, tåren torkar på din kind och solen bryter fram i ditt hjärta.

Om det är något jag önskar Dig så är det att se undret i din egen storhet. Jag vill ge dig den största gåvan av alla; att Se, verkligen Se dig själv och din själ.

För att kunna möta den krävs en enda sak; släpp tanken på tiden.

(Denna text har jag snott av Katinka på bloggfamiljen.se)